Lördag 1 januari 2005

En minfri värld?

| Sorterad som:

Mellan den 29 november och 3 december ägde The Nairobi Summit rum i Nairobi, Kenya. Konferensen kretsade kring Ottawakonventionen och förbudet mot landminor. Om hur man ska gå vidare i arbetet för en minfri värld. Fortfarande saknas exempelvis underskrifter från tungviktarländer som USA, Ryssland, Kina och Israel.
Flera hundra representanter från det Nobelprisbelönade nätverket ICBL närvarade, i sällskap med regeringsdelegater, både från länder som undertecknat Ottawakonventionen och de som inte gjort det. Tidigare vinnare av Nobels fredspris delade med sig av sina tankar och Kofi Annan peppade oss via länk att fortsätta strävan för en minfri värld.
Från Stockholms Freds fick Agnes chansen att åka och upplevelsen väckte känslor.

Idag är mitt vanliga Internetställe stängt, men jag har hittat presscentret. Jag försöker se ut som en journalist. Kenyas president är här idag så de har jobbat hela morgonen med att klistra fast den svårhanterliga röda mattan längs den väg han ska gå. Alla våra möten hålls i FN:s byggnad utanför stan.
Mitt huvud snurrar fler varv än någonsin, intrycken vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Jag är arg och ledsen, glad och peppad. Lite som vanligt fast starkare.

Igår kväll var en av de coolaste. Fem fredspristagare gav oss sin syn på fred och hållbar utveckling. Bland dem fanns årets kenyanska Wangari Maathai, förra årets iranska Shirin Ebadi, 1997 års nordamerikanska Jody Williams från ICBL. De fick tolv minuter var, jag satt på första raden och gnuggade mig i ögonen. Några av världens coolaste kvinnor på samma plats vid samma tidpunkt. Och de berättade så många saker, om sitt arbete och om hur vi ska kunna göra världen till en dräglig och fredlig plats. Om vikten av respekt av mänskliga rättigheter, rätten till rent vatten och tak över huvudet. Rätten till att leva i ett land där du inte dag som natt riskerar att sprängas i bitar. De pratade om AIDS, om vapenhandel, om att de tre rikaste männen i världen har mer pengar än de 48 fattigaste länderna tillsammans. Om att vi i väst måste haja att det inte är en mänsklig rättighet att konsumera, att vi kvinnor lägger mer pengar på parfym än vad som läggs på sjukvård i övriga världen. Att det läggs en triljon dollar på vapen världen över och tio miljarder på utbildning.
De pratade om våld, att det är ett val. Vare sig det handlar om att slå sin fru, våldta, förslava eller olaga invadera ett land. Exempel på USA:s intrång i Irak togs upp, likaså Israels behandling av palestinierna. De pratade om det våld som föds ur förtryck och att uppfyllandet av basala mänskliga rättigheter skulle kunna stilla den kokande ilska som förmår en person att spänna fast en bomb runt sin midja.

När Jody Williams höll sitt tal, fick jag ont i magen. För liksom jag förstod allt hon sa och sög åt mig som en svamp, så är jag medbrottsling. Hon pratade om hur vi måste sluta stjäla andra länders resurser och nå en jämlikhet, på samma gång som vi just blivit slussade i buss via lyxig buffé, till Nairobis finaste hotell. Där satt vi och pratade om kampen för fred och jämlikhet, samtidigt som vi alla fått inpräntat i oss att inte betala överpris för en taxiresa, inte lita på främlingar, inte ge dricks om de inte förtjänade det. Vi gick hem till våra hotellrum där städerskan bäddat upp sängen och dragit för gardinerna, så att vi skulle sova gott.

En man undrade varför ingen nämnt ordet förlåtelse. Var det inte en förutsättning för att nå fred?

– När vi har vunnit kan vi förlåta, sa Shirin Ebadi. Jag vet inte om hon menade ?de goda krafterna? eller kvinnors kamp för jämställdhet, men rösten var så stark och blicken så levande. Hennes tolk översatte orden. Folk både skrattade och applåderade.
Och nu är det torsdag och som deltagare här är det en skam att vara svensk. ICBL, som drev igenom Ottawakonventionen frågade oss imorse vad det är för fel på vår regering. Sverige är nämligen ett vapenproducerande land, och eftersom vi bara producerar ?humana vapen? ser vi ingen anledning att sluta med det. Sverige ger gärna pengar till minröjning men ser helst att ingen gör inskränkningar på vår stora ekonomiska tillgång. För det vet vi väl alla, att om välfärden ska kunna leva vidare i vårt vackra, neutrala land, så måste ekonomin göra detsamma och kanoner, klustervapen och fordonsminor fortsätta produceras. Sveriges delegation sa häromdagen, inför världens regeringsrepresentanter, att NGO:ernas inblandning i minförbud, inte är nödvändig. Att Ottawakonventionen inte får utökas och innefatta fler slags vapen än personminor, för att… Ja, varför? Jo, säger försvarsmakten. Fordonsminor t.ex, har aldrig någonsin bevisligen dödat en civil fotgängare.
Och jag står här bland alla pampar, sippar på min espresso och undrar vad jag ska ta mig till. Och jag känner att vafan, om alla goda krafter som säger nej till våld och vapen fick styra världen, skulle det finnas en rimlig chans att skapa en bättre värld. Dessvärre är det inte så.

Nairobi den 2 december 2004

Här kan du läsa mer om Ottawakonventionen

2 kommentarer hittills , skriv en egen »

  1. Vilken fin hemsida!
    Jag är så glad för den.
    Jättetrevligt med personliga inlägg.
    Det finns inget av det på rikshemsidan.
    Jag kommer att titta in igen!!
    Hälsningar
    Eva

    Sagt av Eva Hakami kl. 10:40 am den 2/7/2005

  2. ooeuaxxg poiuyt http://ghjklihfxgegu.com/

    Sagt av Clement kl. 5:46 pm den 4/3/2005

RSS för kommentarer på det här inlägget.

Skriv en kommentar

(required) (required)